Om jag ska berätta om en människa med ett belamrat arbetsrum kan jag göra en lång uppräkning av allt jag ser där inne: pappershögar på både bord, stolar och golv, pennor, böcker i travar, öppna pärmar och allt vad det kan vara. Eller så kanske jag kan beskriva hur en papperstrave rasar ner från bordet när personen ska leta fram sin kalender.
Genom att skriva att en karaktär är klädd i en designkavaj berättar jag för läsaren att personen har gott om pengar och månar om sin stil. Lägger jag till att kavajen är blanksliten vid armbågarna kan läsaren kanske dra slutsatsen att den är köpt begagnad eller har använts i många år.
Samtidigt är det viktigt att tänka på att läsarna kanske har andra fördomar och förutfattade meningar än man själv och ens karaktärer. Om jag vill beskriva en människa som snobbig och uppblåst genom att berätta om hens kläder, bostad eller bil kanske du som läsare tycker att hen är en stilmedveten och intressant person.
Och: Jag kan inte förutsätta att mina läsare fattar vilken musiksmak den karaktär har som sätter på en skiva med Lena Willemark, eller att hen är intresserad av samtidskonst genom att skriva att hen äger en tavla av Linda Lasson. I så fall måste jag hjälpa läsaren på traven, genom att på ett eller annat vis få fram att Lena Willemark är folksångerska, att min karaktär köpt tavlan direkt av Linda Lasson på ett galleri. Vilket i sig är en konst, för det gäller ju att den där extra informationen inte känns krystad.
